Jag har tappat fotfästet för världen idag.. Väckarklockan som ringde vid tio i morse tröck jag av i sömnen och vaknade upp för en liten stund sen. Sitter vid köksbordet sömning, lyssnar på Marit Bergman - I will always be your soldier efter det kommer No party, sipprar på mitt halvkalla kaffe och röker min cigg. Jag känner mej olustig inombords och det gör fortfarande ont.

Det var inte alls såhär jag hade tänkt mej att det skulle bli. För många är det säkert bara ett jobb, men i dagsläget vet jag hur hård arbetsmarknaden är och när det knappt finns några jobb ute som jag kan söka så känns det ganska så kört. Jag vet hur länge jag var arbetslös innan jag fick det här och jag vet hur jag mådde under den tiden och det är ingenting jag vill återuppleva igen. Jag kommer sakna mina små tanter som lyser upp som en sol när dom ser mej, ja kommer sakna mina fina arbetskollegor och jag kommer till och med sakna tröttheten efter att jobbat en helg från 8-21:15 och vara helt död efteråt. Det kanske inte var ett dröm jobb som jag ville stanna kvar på resten utav livet men det var helt klart ett bra jobb som skulle hjälpa mej komma på fötter med lägenhet och nå andra mål jag har. Jag tror det är det som tagit mej hårdast, att jag kommer vara tvungen att stanna kvar där jag är nu och inte kan flytta till min borg ja länge längtat så mycket efter. Få mitt lilla kryp in som jag får kalla för mitt.

Jag tänder yttligare en till cigg, sätter på Winnerbäck - Stackars och funderar över vad nästa steg är. Jag måste rycka upp mej själv, jag måste samla ihop resterna av mej själv och hitta en lösning. Det känns jävligt tugnt nu och det blir en ondcirkel av allting för jag vill vara den glada Daniel som skrattar åt livet, hittar på spontana saker och umgås med mina fina vänner utan massa krångel och när det inte blir så blir jag mer deppig över att det inte blir så. Jag har en del samtal jag ska ringa under dagen, skriva ett par mail och sen måste jag hämta upp min mobil inne i stan. Det finns bara ett alternativ och det är att komma ur den här svarta dimman även om det känns svårt. Jag har kvar min väns ord i huvudet; du är stark... men att vara stark innebär att man ibland är liten och ledsen också. Har alltid haft sjukt höga krav på mej själv vad jag ska klara av och nu måste jag bara släppa alla krav och ta allting i min takt.