Jag kan inte ens räkna så många gånger som jag stått vid just den där busshållsplatsen tidigare i mitt liv. Oftast med söndergråtna ögon och hysterisk. På flykt för att ta mej ifrån där ifrån snabbt. Vanligast sena kvällar eller nätter. Ibland till nya platser annars till återkommande. Varje gång jag åker förbi där får jag samma känsla i magen, det gör ont och jag mår illa. Plågsamma minnen som blir så levande. Tusen olika känslor.

Idag stod jag vid busshållsplatsen, igen. Visst kändes det lite konstigt men det var ändå okej. Hann stå där och tänka några minuter för att bussen var sen och jag kände mej så levande och fri. Jag var inte på flykt någonstans utan jag skulle bara åka hem. Jag stod som vem som helst och väntade på bussen bara..

Jag hade en av mina bästa födelsedagar någonsin när jag fyllde 18 år, allting var perfekt och så fint gjort. Ett varmt minne som jag alltid kommer bära med mej långt in i hjärtat och som jag tar fram och tittar på ibland. Strax där efter bröt helvetet loss. Egentligen innan dess oxå fast då hade vi kontakt men det var mest bråk och hårda ord. En relation som ingen av oss mådde bra utav. Långa perioder har vi inte förstått oss på varandra. Snedstegen började för så länge sen.

Under många många månader har det varit tyst mellan oss och stundvis visste hon inte ens vart jag bodde. På ett och ett halvt år kanske har vi träffats så många fingrar min ena hand har. Pratat lite mera i telefon men mest har de varit praktiska saker. Oss, känslor och liknande har ingen vågat röra vid.

Jag kommer aldrig glömma eller förlåta. Aldrig.
Men jag skulle säga ljuga om jag sa att jag inte saknade de fina som finns där ibland.
Och ibland tittar den där lilla pojken fram igen och kan längta lite efter det då och då.

Men det kanske är dags att gå vidare? Vad vet jag..

Om vi någonsin får en relation igen så kommer den aldrig vara som den borde. Normal? Men det kanske får duga som det är om den dagen kommer. Idag är jag vuxen och kan göra mina egna beslut, bestämma själv. Allt har andra förutsättningar nu. Det finns inga måsten om jag inte vill. Vi är två vuxna människor. 

Två brustna hjärtan och en sorg. 

Nu pratar vi lite mera i telefon. Fortfarande rädd för att röra vissa ämnen men ändå mera än förut. Faktiskt skrämmer det mej lite gran, rädd för att bli besviken igen. Rädd för hur allt ska sluta. Jag har förändrats så mycket, men hon verkar oxå ha förändrats. Fast jag har min stolthet, min styrka att klara mej själv. Åren ifrån varandra har satt sina spår. Det finns fortfarande så mycket saker som hon inte kan förstå sej på. 

Jag vet inte vad ja ska göra faktiskt.  

Det finns en del band som aldrig går att bunta ihop igen.
Men är det på tiden att skapa nya band?
   

Fjällbacka 2006
Våfflan med trollungen..

Det här är utan tvekan den finaste sommaren någonsin. Jag fick upp leva några utav mina bästa dagar i livet och allting var verkligen helt perfekt som om det vore en saga. Idag är allting ett minne blott och jag har lämnat det här kapitlet i livet bakom mej sen lång tid tillbaka. Fast fortfarande kan det komma dagar då jag plockar fram min mentala bok och tittar tillbaka på allting.  

Vad är hat egentligen?

Alla definera hat på olika vis, och det finns många olika grader på hatet.För mej är hat.. Förknippat med ondska och sorg. Svek möjligtvis. Det blir lätt att man använder ordet för att få ett stopp eller slut på allt kanske. Många gånger kanske man inbillar sej att det är hat man känner för att försöka skydda sina egna känslor. Bygga upp en mur kring sej själv. Vad vet jag.. Vi alla är olika som sagt.

Jag har hatat så mycket i mina dagar att det har gjort ont i min lilla pojkkropp och hjärta. För det tar så på krafterna. Man går runt och är så fruktansvärt arg. Det har varit ilska och sorg som jag byggt upp till ett hat.
Men har det varit nödvändigt? Och vem har drabbats hårdast utav det? I slutändan, tror jag, att det är man själv som gör det.

Men är det bättre att hata än att vara helt likgiltig? För då finns det ju fortfarande något kvar där, något som håller hatet vid liv. Personen betyder fortfarande något.För skulle det vara likgiltighet man kände skulle man ju inte känna någonting alls och inte heller kunna hata.

Finns det någonting där imellan? 


Det finns personer som jag verkligen hatar men dom är oerhört få och har gjort mej så illa så att det inte
finns någonting kvar att bygga på. Och idag är dom så långt borta ifrån mej som det bara går. Åter igen kommer man till det här att man har ett eget val. Antingen stannar man kvar eller så går man vidare.....

En del är så ensamna och andra har en fin familj eller vän som är där och hälsar på. Det märks på en gång vem som har vad. Osynligheten och ensamheten syns i vissas ögon direkt kan jag tycka. Och lyckan och glädjen i andras. Men ändå delar dom alla en sorg eller vad man nu kan kalla det. - Åldrandet eller sjukdomen som tar död på dom. Jag kan tycka det är så sorgligt om dom ensamna, kanske är det här deras sista hem och tid i livet och ett litet litet besök från någon skulle uppskattas så mycket. Samtidigt har inte jag rätten att dömma, tycka eller tänka för jag vet faktiskt inte hur person var när han/hon var frisk. Kanske var det en riktigt elaka häxa eller världens mest underbara. Det vet inte jag.. För många förändras åt båda hållen när dom blir sjuka. Har jag fem minuter över och någon av mina tanter eller farbröder är vakna stannar jag alltid hos dom och pratar om dom vill det. För mej kanske det bara är fem minuter, men för dom kan det vara en evighet. I vissa fall vet man aldrig hur morgon dagen ser ut.

Morfar hade alltid mycket besök och för mej var det jätteviktigt att vara med honom den sista tiden. Dels för att jag visste hur mycket det betydde för honom men jag ville det även själv. Han var en fin man, min morfar. Om man förstod honom. Vilket jag inte alla gånger gjorde och inte när jag var yngre. All min lediga tid var jag där hos honom, ibland bara någon timme och ibland längre stunder. Vissa dagar minns jag mer än andra. Det var otroligt tungt och jobbigt att se honom sista veckorna, se hur han led men ändå kämpade på. Men jag är glad att jag fick vara där hos honom, hans sista tid.

Vi har inte alltid stått varandra sådär nära utan vi har bråkat något förjävligt, jag och morfar, men på senare år när jag förstod ett och annat blev han allt viktigare för mej. Jag kan önska nu i efterhand att jag hade lyssnat mera på honom när jag var yngre och förstått hans kloka ord så som jag gjorde när jag blev lite äldre. För han hade mycket bra att säga.........

Kvällen blev så mycket längre än vad jag hade tänkt mej. Fastnade ute på balkongen med Sandra. Rökte cigg efter cigg, drack mitt glas med oboy och pratade. Om så mycket. Hade gärna suttit kvar där hela natten och fortsatt prata, men tröttheten sade sitt. Min kloka vackra Sandra, jag vill inte ens tänka på den dagen då jag ska stå på egna ben och flytta härifrån. Givitevis kommer det bli helt underbart med mitt alldeles egna hem när den dagen kommer, men jag kan inte hjälpa att jag älskar ljudet av hennes små fötter som tassar omkring här hemma. Värmen hon ger mej av att bra finnas i andra rummet och tryggheten att nästan alltid komma hem till någon. 

Nu sitter jag här i min säng, med ögon som värker av trötthet och musik i bakrunden. Nynnar med lite i låtarna. Kommer liksom inte för mej att ta steget att lägga ifrån mej datorn och gosa ner mej under täcket. Hur skönt jag än vet att det kommer bli och om inte annat välbehövligt. Mitt huvud är fullt med så mycket olika tankar, tänker bland annat tillbaka på relationer som gick sönder under vägen och fick ett annat slut än vad man trott och gamla familjemedlemar man tvingats lära sej leva med att dom är som dom är. 

Jag känner mej ensam men misstolka mej inte nu, inte ensam så att jag inte har saker att göra eller vänner i mitt liv, för det har jag verkligen, riktigt fina. Tyvärr hinner jag inte umgås så mycket som jag skulle vilja göra med dom just nu för allt jobb som är, men jag vet att det bara är under en period och att det kommer se annorlunda ut om ett tag. Men han, den där speciella, han vars famn jag får krypa in i och somna på hans bröst. Natt efter natt. Honom vill jag ha här. Jag vill tro på tvåsamhet, kärlek vid första ögonkastet och trogenhet tillvarandra, bygga upp ett liv tillsammans och följa med i både sorg och glädje. Skapa ett fotoalbum med minnen. Kanske låter det naivt, och speciellt med tanke på hur bögvärlden ser ut men jag tänker inte sluta tro på det för det är bland det finaste som finns. Jag vill ge bort mitt hjärta till någon annan, när den dagen kommer och allting känns rätt. Jag vill våga lita på kärlek, igen.

Ibland tar sorgen och tomheten över mej.
Det finns en stor mängd sorg inkappslad i mej,
och ibland kan jag inget göra för att behålla
det inne i kappseln.

Så extremt trött på när mörkret faller över än och man
känner sej sådär vilse.
Jag vill bara gräva ner mej och vänta tills det har gått över.
Jag vill inte behöva kolla mej själv i spegeln och se
en tom men endå smärtsam blick som stirrar tillbaka på mej.

Raderna där uppe är inte skrivna utav mej, men jag kunde inte sagt orden bättre själv.
För det beskriver verkligen hur det ligger till inne hos mej. Jag tänker inte gå ut med namn
eller plats där jag lånat det ifrån för det har ni inte med att göra. Men du som skrivit, du vet.
Och du träffade mej rätt i prick.

Natten börja sökta krypa på och mitt stora tomrum gör sej påmind ikväll.
Dom senaste dagarna har varit väldigt intensiva med flytten och det är många
minnen som kommit upp på ytan. Jag har hittat gamla saker jag förträngt och
en del farväl ja egentligen tagit för länge sen känns starkare nu än då. Men jag är
fortfarande fast besluten om att det här är det bästa.

Framtiden ligger nu i mina egna händer och jag har ingen annan att skylla på ifall
det skulle gå snett någonstans. Det skrämmer mej lite samtidigt som det känns skönt
att det är jag som bestämmer över mitt nu. Det är mitt liv nu !

Jag känner mej extremt trött och skulle nog egentligen behöva lägga mej för att sova ett dygn
i sträck. Men jag älskar natten och riktigt än är det inte dags ännu. Konstigt det där..
Det som kommer en närmast och ser alla mina känslor och tillstånd älskar jag så mycket fast
det kan vara jävligt jobbigt ibland.