Jag undrar vad jag ska svara på den här frågan egentligen...

Jag har en helbror som jag växte upp med när jag var liten men idag tål vi varandra inte och har ingen kontakt över huvudtaget.

Sen har jag även en halv lillasyster. Vi stod varandra väldigt nära för ett par år sedan men nu har jag inte träffat henne på snart tre år.

Min familjebild är så komplicerad för andra att förstå.

Allt det man ger här i livet får man tillbaka. Litet som stort. Det behöver inte vara på en gång men det kommer. Kanske just den där dagen då du behöver det som mest. Är jag snäll mot andra så är andra snälla mot mej. Är jag dum mot andra så är dom dumma tillbaka. Livet funkar ju precis just så. Det kanske låter klyshigt att säga men behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Man kan inte älska alla och det måste faktiskt få vara okej, men man får lov att respektera varandra så gott det går. Sen finns det alltid beetenden som du själv inte kan styra över, hur snäll du än må vara men ändå bara får massa skit tillaka så ligger ju inte felet hos dej utan den andra.

Jag vill även tro på kärlek. Livslång kärlek mellan två personer. Det finns någon där ute för oss alla, det gäller bara att våga bli älskad. Just den här 'tron' har orsakat mej så mycket smärta, men även en lycka som jag aldrig glömmer bort. Kärlek kan vara så fint när den är bra.

I min väska har jag;

Busskort, bankomatkort och ID-kort
Nycklar
Kalender
Ipoden
Solglajjor
Mobilen + laddare
Lapsyl
En bok
Vattenflaska
Ett par mjukisbyxor, oftast även strumpor kalsonger och en t-shirt
Min nessisär med det viktigaste
Ciggaretter och ett par tändare

Bild från i sommras.. Korthårig och promenad i stan. Gud vad jag längtar efter värmen nu.

Det är många år sedan nu, det var sent på kvällen och jag hade träffat Sandra i centrum. Ja tror vi hade varit och tagit en fika först men det minns jag inte helt säckert. Hursomhelst, vi tog en promenad, gick och gick och gick. Pratade och pratade. Det hann bli mörkt ute. Jag fick reda på saker jag aldrig vetat om och hela det samtalet förändrade mitt liv på många vis. Jag är glad att jag fick den tiden tillsammans med henne och fick reda på saningen även om många saker gjorde ont.  

Jag kanske inte tänker på just det ögonblicket så ofta idag men jag vet att vi delade det tillsammans.

Jag älskar dej av hela mitt hjärta och lite till.

Jag har suttit och funderat ett bra tag nu på den här frågan. Och vad är kärlek, egentligen ?
Det är en större omöjlighet att svara kort på en sådan fråga, för det är så mycket och finns i så många olika ögonblick här i livet.

K ä r l e k.

Kan vara till en god vän. Till sitt husdjur eller grannes barn. Ett syskon eller en förälder. Eller någon man vill gå och lägga sej med på kvällen och vakna upp med på varje morgon.

Kärlek kan både vara vackert och fint men även sorgligt och hemsk. Just känslor är väl det ända vi människor inte kan styra över. Huvudet kan säga en sak och hjärtat ett annat men har man tur delar hjärtat och huvudet samma känsla.

Jag vill att kärlek ska vara något fint. Där man respekterar och tar hand om varandra. Ger den andre utrymme och trygghet. Delar sina mörkaste hemligheter. Lyssnar och frågar men inte dömmer. Tvåsamhet. Dom där magiska blickarna som bara han förstår och ingen annan. Man saknar sin andra halva när bara halva dagen har gått utan att vara desperat. Dom där osynliga banden som bara dom två förstår och delar.

Allt har sin tid och det tar tid att bygga upp kärlek. Men när man väl gjort det är det värt allt för då är det magisk. Allt börjar kanske med en förälskelse ?

Jag har faktiskt inte hunnit äta så mycket idag, men...

- En halv påse chips
- Rester från igår - Kyckling och bullgur till middag

- 1 Hemmagjord Latté
- 1 liter äppeljucie

Lär väl bli fika på jobbet inatt och några koppar kaffe.

Det här är nog någonting jag kommer bära med mej resten utav mitt liv som ett väldigt fint minne även om jag idag lämnat det bakom mej. Men det var han som var anledning till att jag kom ut som gay för mina nära och kära och visade att det inte var farligt eller omöjligt.

Året var 2006 och jag hade sommarlov. Hade svårt att acceptera min egen läggning och jag ville inte erkänna att jag var gay utan jag printade in i mitt huvud att allt bara handlade om sex och att det skulle gå över när jag blev äldre.

Sent en kväll var jag inloggad på qx och träffade världens finaste kille. Vi skrev långa fina mail till varandra, började sms:a och pratade i telefon flera timmar per dygn. Även fast vi kom ifrån två olika världar blev jag aldrig ifråga satt eller dömd över hur jag levt mitt liv. Han frågade och lyssnade, intresserade sej men sa aldrig ett ont ord. Vi båda var unga och han bodde i Göteborg så avståndet gjorde det svårt för oss. Vi försökte ses en gång men då fick jag inte åka ner till Göteborg för min lilla historia om att träffa "Lisa" höll inte.. Jag minns att det regnade den dagen och jag låg i min säng med han i telefonen och vi båda grät medans regnet smattrade mot fönstret. Kändes som om världen var emot oss och att vi aldrig skulle gå ses. Samtalen fortsatte och allt blev bara ännu mera intensivt, jag åkte utomlands en vecka och vi sms:ade hela den veckan. Hade folk hemma i Sverige som gick och köpte kontantkort åt mej så jag kunde fylla på min mobil.

Sen äntligen kom dagen.. Mamma åkte bort en hel helg och då passade vi på när jag hade lägenheten för mej själv. Alla tågen var fullbokade så han tog flyget till mej och jag har aldrig någonsin varit så nervös i hela mitt liv som jag var då när jag åkte in till stan för att möta honom vid Arlanda tåget. Mina ben var som spaghetti och det kändes som om att jag skulle snubbla över mina egna fötter.

Men där kom han ut ifrån dörrarna i en vit t-shirt, shorts och en svart bag hängandes över axeln. Vi vågade inte krama om varandra och min käfft gick i 180 för att jag var så nervös. Vi åkte till slussen och tog buss 414, stod upp vid barnvagns platserna och allt kändes som en dröm. Hemma hos mej omfamnade han mej i sin famn och allting kändes så rätt och bra. Vi hade en hel helg tillsammans och allt var bara så perfekt att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Eftersom ingen av oss hade VISA kort på den tiden kunde vi inte betala över internet så när vi skulle boka en flygbiljett hem till honom funkade det inte, han fick inte tag på någon kompis som kunde hjälpa honom och jag hoppades länge att han inte skulle ge sej iväg eftersom mamma inte kom hem förens dagen efter.

Tyvärr ordnade allting sej och det var hemskt att vinka av honom vid arlanda tåget. Vi sa inte så mycket till varandra på centralen den eftermiddagen för båda tyckte att det kändes väldigt jobbigt och var ledsna. Men jag visste att någonting fint och bra hade börjat dom dagarna.

Vi träffades ett par månader och jag kom som sagt var ut med hans stöd för dom närmaste för att jag skulle lyckas ta mej till Göteborg. Vi fortsatte prata alla vår vakna tid i telefon och på helgerna flög eller tog vi tåget till varandra så ofta vi kunde. Vi försökte så länge det gick men med 50 mils avstånd var det inte lätt... Båda var unga, avståndet var långt och allt fick ett hastigt slut. Två år senare träffades vi igen och allting var sådär perfekt igen som när jag var 16 och dökär i honom, men i efterhand insåg jag att vi snarare fick det avslut och farväl vi aldrig kunde ta två år tidigare. Vi har hörts ett par gången under åren som har gått men nu var det länge sen och jag bär med mej det här som ett vackert minne i hjärtat. Jag har sparat alla flyg och tåg biljetter, dom flesta av alla sms ligger kvar i en gammal telefon och dom få bilder jag har är sparade på datorn. På något vis känns det skönt att ha allt det där kvar nerpackat och även om jag aldrig tar fram det så vet jag att det finns där.

Well, jag ska göra ett försök.. Det finns nog inge värre än att skriva om sej själv. Hålla balansen med vad som är för privat och inte.

Det finns mycket som jag vill behålla för mej själv och det här är absolut inte allt, men här kommer en liten titt om vem jag är och hur jag växt upp. Och allt blivit idag. Jag står för varenda ord som är skrivet och vet vart jag varit och vem jag är. Döm mej inte nu för vi alla har ett förflutet.


Daniel var namnet som ni redan känner till och är född den 25 mars 1990 på Nacka BB. Mina första år tillbringade jag först ute i Orminge och sedan Nacka där jag bodde tillsammans med min mamma och bror. Sommaren när jag precis slutat fjärde klass flyttade vi ut på lander toooo far awaaay och bodde i ett litet hus som jag aldrig riktigt trivdes i. Tänk er själva - Bussarna gick kanske varannan timme, på vintern var det kolsvart och att inte få duscha hur länge jag ville blev jag tokig över. Två år bodde vi där och jag lekte med grannungarna, gick i skolan och allt var väl som de va eftersom jag alltid haft en liten speciell relation till min familj. Det var tingsrätt förhandlingar och advokater inblandade angånde vårdnaden över mej.

Sjätteklass fick jag gå om och vi flyttade närmare stan närmare bestämt Orminge. Jag var tonåring, vild och lite galen Hemma var det som sagt som det var och jag sökte mej till mina vänner. Började på en skola i Farsta och på den tiden hängde jag mycket med Sanna och folket ifrån Hässelby. Jag minns inte helt säkert om jag hunnit fylla fjorton eller om jag fortfarande var tretton och skulle precis fylla det men då lämnade jag min mamma och flyttade till min första fosterfamilj. Det var sent på kvällen och jag kom först till ett hem i Spånga där jag skulle invänta en familj som kunde ta emot mej. Dagar blev till några veckor och jag hamnade hemma hos ett par i Västerhaninge där jag bodde 10 veckor. Sen hamnade jag tillbaka på hemmet i Spånga i väntan på en ny familj. Jaf flyttade in på ett behandlingshem men fick bara bo där i fyra dagar eftersom jag inte hade något drog missbruk och det hade dom som bodde där. När chefen kom tillbaka ifrån sin semester blev hon rasande och jag fick flytta därifrån för det var ingen bra miljö för mej att vara i. Återigen hamnade jag ute i Spånga... Den här gången tog det lite längre tid och framtiden kändes oklar och läskig men jag hamnade ute på landet i Uppsala på en gård tillslut. Först hade jag sommarlov så på förmiddagarna fick vi jobba för 50:- om dagen och sen vara lediga på eftermiddagen, efter några veckor började skolan. Dock trivdes jag aldrig hos familjen, på landet eller i skolan så jag rymde där ifrån flera gånger. Hem till mitt älskade Stockholm. Efter mycket om och men var jag tillbaka i Spånga där allting började och fick återigen vänta.. Men det var ohållbart och jag flyttade hem till min mormor och morfar. Hela tiden blev vi lovade att ett nytt boende skulle ordnas veckan där på och men ingenting hände, fem veckor gick och sent en onsdags kväll flyttade jag till Enköping. Där bodde jag i nästa två år, gick i skolan och jobbade extra. På ett år fick jag godkänt i alla ämnen förutom två och allt kändes okej på väldigt länge. Jag pendlade hem till Stockholm i princip varje helg och då bodde Cissi hos mej när jag var hemma i Stockholm.

Jag hade hunnit bli 16 och det var sommar. Skolan var slut och jag var så stolt över mina betyg, hade tillochmed lyckats få ett VG i slutbetyg i ett av ämnerna och det trodde jag aldrig. Det var dags för mej att flytta hem till mamma och Stockholm igen. Hon hämtade mej i Enköping och vi åkte hem med alla mina saker. Ett nytt liv väntade, trodde jag..

Veckorna gick, det var sommar och jag jobbade först extra på hennes jobb och sen på en reasturang i Nacka forum. Kom ut som gay, åkte utomlands med mamma och min morfar var svårt sjuk och döende. Skolan började och jag började i ute i Farsta igen på samma skola som förut, ja fann min än idag goda vän Lina och allt kanske inte var helt enkelt hemma. Hade vi haft för bråttom? Det var bråk, elaka ord, svek och sorg hela tiden. Vännerna lockade åter igen och jag höll mej undan så mycket det bara gick. Hamnade i ett förhållande som var allt annat än bra, kämpade på i skolan och jobbade extra.

Det var dags att söka in till gymnasium men mina betyg var inte att hurra för så det skulle bli svårt att komma in på något program. Beslöt mej för att läsa upp en del ämnen på IV i Liljeholmen och det gick väl bra i några veckor tills jag beslutade mej för att hoppa av då jag fick jobb i en skobutik.

Sen kommer en del jobbiga år jag bestämt mej för att lägga bakom mej och inte prata om här. Det blev olika flyttar, bytte jobb, bröt kontakten igen med min mamma, hamande i dåligt sällskap och hann med några månader boendes i Tyskland. Var arbetslös och såg ganska mörkt på livet. Och mycket mycket mera...

Idag är mycket av allt det där minnen som jag bara plockar fram när jag är ensam. Ibland kan jag prata om det men oftast vill jag låta allting vara. Jag mår bra, har ett fint jobb som jag trivs med, fantastiska vänner och en skola som jag kommit in på med start i januari. Längtar efter att träffa honom med stort H och tillbringa livet tillsammans med och månar om det som är viktigt för mej. Jag är säker på mej själv till 110% och har lärt mej otroligt mycket av dom här åren. Man kan väl säga att de är dom som har format mej till den jag är... Både på gott och ont men mest gott.

/ Daniel Rahm