När jag satte mej på tunnelbanan påväg in till stan var jag bombsäker på vad jag kände och vad som var rätt att göra. Men det kändes som om att jag fick ett hugg i magen när vi satt där på bänken och pratade. Det var tusen olika tankar och känslor som snurrade runt inombords samtidigt och jag ville bara springa därifrån och gömma mej för det ända jag kände var panik. Jag började i frågasätta mej själv om det verkligen var det här jag ville och jag blev så osäker att jag nästan kräktes av all ångest. Det sista jag ville var att såra..

Nu är det över.

Jag trodde jag skulle vara lättad och att det skulle kännas skönt efteråt men så fan heller att det gör. Allting känns jättekonstigt och det som kändes som ett hugg i magen sitter fortfarande kvar. Jag tycker verkligen det här var jättejobbigt och jag klarade inte ens av att titta in i hans ögon efteråt för den blicken gjorde verkligen ont i mej. 

 
Jag vet inte om det värsta var min egna skam & ångest eller att han faktiskt inte verkade bry sej för fem öre.

Nu har jag bara mej själv att tänka på och ta hand om. Vad fan ska jag göra med all tid nu?
Jag har aldrig varit bra på att lägga ner tid på bara mej själv.

fuck it.


Jag vill inte ha några frågor om hur det är eller prata om det här.
Jag pratar när jag vill, med vem jag vill.. Okej ?

Egentligen är det nog inte ledsen jag är utan allt känns bara så konstigt.
ääh, ja vet inte. Jag är okej.