För sekunden är jag ganska så stum, egentligen finns det nog inte så mycket att säga även om det finns massa med tankar som snurrar runt där uppe i huvudet på mej. Jag har börjat läsa en ny blogg, eller den har funnits ett tag men hittade den inte förens igår. http://mammamelissa.blogg.se Den handlar om sorgen efter och kring en mamma som förlorat sina två barn. Jag kan inte göra annat än låta mina kinder bli våta och låta tårarna rinna ner. Det är så fruktansvärt hemskt och det som inte får hända i livet, det händer än då. Hur kommer man över en sån sorg? En annan blogg jag läst är om en pappa som förlorade sin ena dotter och sin fru i en bilolycka på väg hem. Kampen på sjukhuset med den överlevande dotter och hur dom lyckats ta sej tillbaka till livet och vardagen. Men hur fasiken tar man sej tillbaka? Blir någonting normalt igen? En annan blogg jag läste för några månader sen var hur en mamma & pappa förlorade sin älskade dotter Felisia i en tumör, hur livet på sjukhuset var sista tiden med all cellgift och behandlingar som skulle göras. Jag förstår inte hur orättvist livet kan vara för vissa och det kan verkligen göra ont i mej att läsa om allt det här, få läsa om föräldrarnas sorg och kamp för att försöka leva ett någelunda liv efteråt. 

Inte allt för länge sen miste jag oxå en vän. Robin.. Det var natten till 1 november och han stod på larsberg stationen väntande på att tåget skulle komma. Tidningarna och polisen säger att det var en olyckshändelse, men jag vet inte riktigt vad jag ska tro om den saken. I vilket fall som helst så gick någonting galet och han hamnade under tåget när det skulle köra iväg. Han fick leva sin sista dag som sjutton år gamal på jorden, men han har lämnat ett stort tomrum efter sej och massor med minnen. Återigen är livet orättvist.
  
 


Samma sak gäller min absolut bästa vän Cissi som var med om en motorcyckel olycka, det som man aldrig ens kunde föreställa sej hända någon man känner händer än då. Nu hade vi alla turen att få behålla denna skönhet i livet, men ingenting har varit en dans på rosor och det har varit månader av kämpande för hennes del, ett helt nytt levnads sätt. Livet är både hårt och orättvist, men jag är så stolt över vart du tagit dej hjärtat.
 
Jag har ett minne sen några år tillbaka i mitt liv. Jag, mamma och hennes dåvarande pojkvän var ute och gick med min hund. Det var vinter och halt ute. Vi såg blåljus en bit bort och promenerade dit, som jag sa var det halt ute den kvällen och vi möts utav en bil olycka. Föraren har kört av vägen ner i ett dike och överlevde inte. Där och då ville jag bara ge honom mitt liv, för hur kan livet förstöras som 20 + och precis fått sitt körkort?

Många lika så jag kan nog ta livet med en nypa salt på vissa plan. Det där händer inte mej. Men det är precis vad det kan göra, det kan drabba vem som helst - mej, en vän eller en främling på stan. Ingen är odödlig även om vi många gånger vill tro det. Vi måste vara rädd om oss själva och människorna i vår närhet. För vem vet, nästa gång någonting händer kanske det är du själv som drabbas utav det. Det gör så ont i mej att gå igenom allt det här, men jag kan inte sluta läsa bloggarna, jag kan inte sluta tänka på robin och jag kan inte sluta tänka på alla där ute i världen som förlorat någon av sina nära eller kära. Det smärtar så extra mycket när det är ett barn som blir av med livet. Men tyvärr så är det väl sånt här som måste hända någon eller några varje år, men jag ställer mej ofta frågan varför? Men det finns inge bra svar på det, utan det är väl bara livets öde tyvärr.