Dom senaste dagarna har varit allt annat än roliga. Först har vi dagarna då jag var inlagd på sjukhuset och dom var fruktansvärda. Jag vill inte gå in närmare på varför jag var där förutom att jag fått en infektion i mina ljumskar och den jävla smärtan har inte varit att leka med. Tiden stod stilla på sjukhuset och jag fick inte göra annat än ligga nerbäddad i sängen, jag hade väldigt ont hela tiden och det känns inte som om att jag gjorde något annat än blev fullstoppad med mediciner stup i kvarten så fort jag var vaken.

Läkarna och sjuksystrarna pratade bara tyska så Tobbe fick vara där och tolka hela tiden, stackarn. Första natten fick han en säng att sova i och sen fick han sova på en stol. Nätterna efter fick han sova på golvet med en filt och sen blev vi inkörda i en städskrubb en natt där vi fick sova tillsammans för att inte störa dom andra patienterna. Men grejen är den att jag låg och sov på nätterna pga dom starka medicinerna så vi störde inte en jävel, förutom när sjuksystern kom in kanske men då hade vi väl stört lika mycket om jag legat där ensam oxå. Helt plötsligt fick läkarna för sej att Tobbe inte fick vara kvar där på nätterna längre och vi försökte förklara för dom att jag inte kunde ett ord tyska och eftersom dom knappt inte kunde någon engelska så var han tvungen att stanna kvar. Men dom hade sina regler att följa och vägrade att lyssna på oss trotts att vi upprepade flera gånger att jag inte kunde någon tyska och inte skulle kunna be om hjälp eller kunna prata med dom om Tobbe inte fick stanna kvar. Men dom totalvägrade, han fick vara där på dagarna och sent på kvällen men inte nätterna. Men jag behövde minst lika mycket hjälp på nätterna eftersom dom kom in med mediciner flera gånger då och frågade hur jag mådde så jag packade ihop mina saker och bestämde mej för att åka därifrån. Läkarna avrådde mej från att göra det men eftersom dom vägrade lyssna på oss kände jag att det inte var någon idé att stanna kvar. Dom skulle ju ändå inte förstå om jag behövde någon hjälp så vad skulle dom var till för nytta?!

Nu har vi varit hemma några dagar och det ända jag gör typ är att ligga nerbäddad i sängen och tittar på film på datorn eller jävlas med Tobbe :) . Skittråkigt men jag blir så dålig utav medicinerna och kräks så jag har inte mycket annat till val. Det var ju inte riktigt såhär jag hade tänkt mej att vi skulle ha det när jag flyttade till Tyskland, fan.. Vi har iallafall varit in en sväng till stan och fikat med några vänner efter att jag tjatat till mej det men det blev inte alls långvarigt eftersom det kanske inte var en sån bra idé egentligen. Men det var skönt att se lite levande varelser som inte var sjuka och som kunde prata svenska. Tobbe tycker jag är envis men jag förstår inte alls vad han menar med det ;)

Jag har fem dagar kvar att ta medicinerna och efter det ska jag förhoppningsvis vara på bena och må mycket bättre. Då blir det andra bullar här! Kan säga att jag längtar något förjävligt för just nu känns det som om att hemmet är ett fängelse och jag blir bestraffad och inte får gå ut. Jag är så uttråkad så jag snart kommer börja klättra på väggarna eller nått. Men vi har bestämt att vi ska ta det lugnt i helgen och att jag ska vila så mycket som möjligt så jag blir friskare fortare, vi kanske drar ihop någon filmkväll med dom andra men vildare än så lär det nog inte bli om jag känner herr Höglund rätt.

Nu är datum bestämt för hemfärd och jag kommer komma hem några dagar själv i början på November för att träffa dom närmaste vännerna innan Tobbe kommer till Sverige och vi åker till hans föräldrar i Gävle. Då är det hans tur att vara sjukling och ligga på sjukhus för han har fått en operationstid som han måste gå på. Vi kommer vara kvar några dagar efter sjukhuset hemma hos hans föräldrar innan vi tillsammans tar flyget hem till Tyskland igen. Och då är det bara 4-5 veckor kvar för sen flyttar vi hem till Sverige. Vi har bestämt oss för att inte åka tillbaka efter julen och det tycker jag känns underbart. Tyskland är roligt och det har varit en bra erfarenhet, men jag vill inte bo här. Inte en chans i helvete! Och jag tror vi båda är ganska överrens på den punkten.

Vi har fortfarande inte fått tag på något boende eftersom det varit så mycket annat som upptagit våran tid utan just nu har söta John varit så snäll och lånat ut sitt rum till oss medans han bor hos sin karl. Tyvärr finns det inte tillgång till internet här så bloggen kan inte uppdateras varje dag förtillfället, men så fort jag får internet ska jag börja skriva som vanligt igen.