När jag var påväg till spårvagnen i förmiddags stötte jag på tanten som vi hyr överdelen i huset av och jag blir lika rädd varje gång. Hon är riktigt läskig och är sådär bask som man ser i gamla filmer ibland. I går sprang jag in och gömde mej bakom dörren när jag hörde henne påväg upp för trappan. Men nu till saken - Hon började prata tyska med mej och jag förstod inte ett jävla ord.. Jag började prata engelska med henne och fråga vad hon menade men eftersom hon inte kan ett ord engelska blev det inte en enkel match.. Efter mycket om och men med lite kroppspråk lyckades jag lista ut att hon undrade ifall jag hade en nyckel.. Jag fick plocka fram nyckeln och visa henne och färden in mot stan kunde fortsätt. För att ni inte ska bli helt förskräckta har jag faktiskt sett henne skratta nu ikväll och hon gjorde nån blandning med att klappa/nypa min kind, haha.. Gissa om jag stod blixtstilla och var rädd tills hon skrattade.

På spårvagnen fattade jag först inte hur man köpte en enkelbiljett och försökte lägga i pengarna i automaten som jag sett Tobbe göra flera gånger men det tog bara stopp när jag skulle göra, tänkte att det kanske var något fel på den och det stod en text på tyska som jag inte förstod så jag tittade mej omkring ifall jag såg en annan automat utan något lyckat resultat. Gör ett nytt försöker och försöker lägga i mina pengar igen men det går inte den här gånger heller.. Tillslut kommer en medelåldersman fram och frågar på knaglig engelska om jag behöver hjälp och visar att jag först måste trycka på vilken biljett typ jag vill ha innan jag lägger i pengarna. Gud vad pinsamt det var och jag kände mej nästan gråtfärdig av att inte förstå någonting, haha..

Jag hade fått en lapp utav Tobbe med namnet där jag skulle hoppa av och när jag äntligen ser namnet lysa rött och hör det i högtalarna kan jag andas ut och känna mej riktigt stolt över att jag överlevde och klarade min första resa in mot stan. Det var riktigt jävla skönt att möta upp Tobbe när han slutat skolan och gå hand i hand för att äta lunch på mensa med vännerna, då kände jag mej plötsligt inte lika ensam och liten längre..

När magarna var mätta hakade jag upp med Lousie medans Tobbe drog iväg och tränade. Vi tog en runda på stan och fixade vantar till damen, satt och fikade länge - älskade venti latté, busade runt i kyrkan med massa skoj - Det får tolkas fritt men rakartyg blev det ;) Jag tände ett ljus för min älskade morfar och hittade ett par skitsnygga stövlar som ska köpas imorgon av madam.

Påväg hem handlade vi mat och ikväll stod jag för matlagningen. Jag slängde ihop spaghetti med köttförsås och Tobbe fick ta disken, det är väl ändå rättvist? ;) Vi båda känner oss halvt sega så vi stannar hemma ikväll och tar det lugnt. 

Sitter och smuttar på ett glas rosévin, tänker på mina vänner och lyssnar på lite musik. Det käänns konstigt att vara här faktiskt. Konstigt men bra.. Jag kan inte riktigt sätta ord på det nu. Allt är en dimma och jag börjar sakta men säkert inse det hära. Om några dagar kommer det säkert kännas ännu bättre när jag lär mej hitta mera och kanske lärt mej några enkla fraser på tyska.