...bokstavligen död när väckarklockan ringde men eftersom som jag hade planer för dagen fanns det inte mycket annat att göra än att kliva upp.. Rotade fram lite rena kläder att slänga på mej bland all smuttstvätt, tog en snabb dusch och stod nere vid hållplatsen och väntade på bussen. Allt på mindre än 40 minuter, bra jobbat Daniel! Skinnjackan och min stora halsduk fick vara min rädning idag.

Idag har jag hunnit med att spendera mycket tid tillsammans med bästa vän. Vi har både ätit lunch och middag, haft en shoppingtur på stan och en lång pratstund. Himla mysigt! Medans Hannes gick på en lektion i skolan åkte jag ut till jakobbergs centrum och fikade med Sandra. Jag blev så imponerad av att se henne på jobbet den korta stunden jag var där. Hur väl hon tog hand om sina kunder. Jag vill ta en jäkla spritpenna och skriva KUNDSERVICE i pannan på henne för hon vet precis vad det är. Jag är så fruktansvärt stolt.. Min Sandra... Blev helt varmt i hjärtat av att se henne idag, jag förstår inte hur jag kunde åka till Tyskland utan att säga någonting. Men man lär sej utav sina misstag, inte sant? En kommentar Sandra kom med igår när vi pratades vid på telefon efter ladningen var nått i stil med; "Jaa, några egna barn vill jag inte ha - det räcker med att se efter dej, skitunge - hahaha", och orden träffade mitt hjärta mitt i prick, att hon bryr sej så mycket och finns där betyder allt för mej. För mej handlar det inte om hur stor familj jag har, utan hur bra min familj är. Och jag kanske inte har någon stor familj att skryta med, men jag har henne och det är det som räknas.

Kvällen har spenderats framför datorn här hemma med kissekatt som gosat massa. Har suttit och pratat med baby på msn fram tills att han var tvungen att nanna kudden. Stackarn har blivit sjukt och det är nog jag som smittat ner honom. Känns lite tugnt att vi inte kan prata när vi vill, men jag är glad för dom tillfällen vi får.. Förhoppningsvis är det inte såhär allt för länge till. Allt har gått väldigt fort och jag har ett stort beslut framför mej, men ingenting är för evigt och ett liv i tyskland tycker jag ändå låter bra för ett tag framöver. Jag är ju inte dum och jag förstår ju att det inte kommer vara som när jag var där nu hela tiden, man kommer komma in i vardagen och möta motgångar där med men jag tror viljan kan ta än väldigt långt fram. Och jag vill.. Det som får mej att tveka är att åka ifrån mina närmaste.

Det blev ett väldigt känsloladdat inlägg ikväll. Många hyllningar kan tyckas och jag är lite lätt nostalgisk.
Men jag behövde väl prata av mej i guess, ibland blir det så med. Är en känslomänniska från topp till tå och det är både min styrka och min egna grav.