Jag har en hel hög med tvätt som väntar på mej,
ett rum som ska städas och massvis med mail jag måste titta igenom.
Men jag känner mej förlamad av saknaden. Det var så tomt i morse när
jag vaknade, de fanns ingen bebis att pussa på. Ingen varm famn att gosa
in huvudet i. Dom här dagarna kändes plötsligt som en dröm och jag fick
nypa mej i armen för att inse att det var på riktigt. Allt i Tyskland existerade
faktiskt och jag fick träffa min prins, han fanns inte bara i en dröm jag länge
haft utan han var på riktigt och stod mitt framför ögonen på mej.

Jag är så förvirrad, helt förälskad och jäkligt osäker. Det är inte ett lätt beslut.
Hur jag än gör kommer det göra ont, förbannat ont. Jag kommer aldrig
förlåta mej själv om jag inte åker, men hur ska jag kunna säga hejdå
till Sandra.. Hannes.. Sannah. alla andra vänner. Jag har fått ett fantastiskt
stöd ifrån mina vänner och dom flesta säger samma sak; ÅK, du måste åka.
Men det låter så enkelt - att bara sticka iväg?! Men ingenting är ju för evigt,
jag kommer ju komma tillbaka. Så det kanske inte är så läskigt ändå?
Trots allt har du fått mitt hjärta på fall och det är dej jag vill vara med.

ääh.. Det kommer inte bli lätt, saknaden kommer vara stor hem till Sverige,
till mina älsklingar, men du har tagit mej med storm.

Allt drabbel om att "Är det lätt, så är det rätt" tror jag inte på.
Vem fan har sagt att livet är enkelt? Vi kommer alltid vara tvungna till att ta
olika slags beslut i livet, lätta som svåra men i slut ändan är det bara dej
själv du har att fråga... Vad som är rätt.