Det är en riktigt trött Daniel som skriver idag.. Tiden flög bara förbi igår kväll och jag kom i sängen alldeles försent för mitt eget bästa. I morse var det jobbigt att ta sej upp, znosade en gång för mycket och fick slänga på mej kläderna, packa det sista och stressa till bussen.

Nu sitter jag på Sunan och har fått iväg min ansökan till fyra jobb jag gärna skulle kunna arbeta med. Om ett tag har jag ett snabbt möte och vid halv tolv drar jag in till stan och hoppas hinna med att köpa en födelsedagspresent. Vid 13 sätter jag mej på tåget och lämnar Stockholm över helgen. Ska försöka sova tiden på tåget för det här är en sådan dag att hade jag varit typen som sminkade mej hade jag varit rå spacklad idag. haha! Datorn har jag lämnat hemma och tittar jag inte in och säger hej i helgen hörs vi på söndag kväll när jag kommit hem. Finns i alla fall på mobilen som vanligt för er som har tillgång till den.

Ska trakasera Damien lite nu och väcka honom, jag vill ha sällskap över en cigg och han bor bara ett stenkast härifrån så jag tycker han kan komma och pigga upp mej lite, hehe.

Jösses... Loggade in på min andra privata blogg jag hade för en lång tid tillbaka sen och satt och läste igenom inläggen där. Hade nästan glömt bort att jag skrev så mycket där, trodde bara ja jag hade min offentliga blogg eller ett annat ställe jag brukar skriva på. Hursomhelst, det var då jag fick reda på om Cissi´s olycka, jag blev dumpad och jag bodde fortfarande hemma men helvetet bröt loss och jag flyttade bara några veckor efteråt och mycket mycket mera. Det är lite skrämmande att läsa igenom hur jag skrev då, vad jag skrev. Tiden går så himla fort och det är nästan två år sedan! Jag kan tänka tillbaka på det där någon gång ibland och nu när jag verkligen läser om hur det var inser jag vart jag kommit idag. Och vem jag blivit. Det där är ett minne blott för det var ingen bra tid i mitt liv, det mesta var kaos och tiden efter att jag slutade på mitt älskade jobb vill jag inte ens tänka på. Jag har svårt att tro på allt det jag skrivit om för det är så...  sorgligt.