Sunan.
En timme och trettio minuter kvar. 90 minuter. Femtusen fyrahundra sekunder.
Jag vill gå hem. Idag orkar jag inte mycket, tröttheten har övertaget. Sitter inne i min bubbla och lyssnar på musik. Thåström blandat med Winnerbäck och Melissa Horn. Försöker hitta några jobb att söka, men jag har redan sökt allt jag har en chans till. 30 minuter kvar till ett möte, sen går säkert sista tiden snabbare.
Timmarna här på Sunan känns som en evighet. Samma visa varje gång. Loggar in på dom olika sidorna för att kolla lediga jobb, allt är klart på kanske 40 minuter. Sen sitter jag bara av tiden. Tacka fan för att man inte satt fast i ett fängelse för jag skulle ju bli galen. Så mycket tid till att inte göra någonting alls.
Det är fredag idag, men det kvittar. Helgen kommer bli lugn och jag har inte ett smack bestämt förutom jobb på söndag och kanske utgång på kvällen. Mitt konto tillåter inga roligheter den här helgen. Känns som en evighet tills pengarna kommer in igen. Jag undrar hur länge man behöver springa runt i dom här onda cirklarna och leva som man gör. Utåt sätt ser säkert allting väldigt normalt ut, för er som läser bloggen, ser alla fest bilder. Men jag ska säga en sak, det kan lura den bästa. Absolut inte alla gånger, men ett fåtal gånger. Jag dagdrömmer ofta inuti mitt eget huvud många gånger för att orka med verkligheten. Det känns skönt under tiden, dom där minuterna - timmarna (?) betyder så mycket. Men det finns alltid en tid då man vaknar upp från den bubblan och då är det oftast ett hårdare slag på käften än innan.
Det ska bli skönt att börja plugga på distans även om jag är livrädd, ta tag i mitt liv. Ordna upp bland mina hinder. Att det kan kännas så läskigt och få mina ben att skaka gör mej irreterad, men hela den här grejen med att plugga är helt ny för mej. Det var så länge sen jag satt i skolbänken, men jag antar att det blir annorlunda den här gången. Trots det att jag kommer ta det väldigt lugnt i början, läsa på halvfart och ha det på distans blir jag rädd för jag vill så gärna fixa det. Jag ska fixa det! Måste göra det.
Tiden går så fort och det är snart 4 månader sen jag flyttade tillbaka till Stockholm och mitt fina älskade hem. Under tiden har det hänt så ofattbart mycket i mitt liv och många gånger känns det som att jag bott här hela tiden vissa dagar. Det här har varit dom bästa 4 månaderna i hela mitt liv och jag är så lyckligt lottad att jag fick den här möjligheten. Att jag får bo tillsammans med en av dom människorna som står mej närmast och har mitt alldeles egna underbara rum. Min borg, där jag får vara precis som jag är, där jag får må precis som jag gör. Där jag kan skratta tills jag får ont i magen och där jag kan torka mina blöta kinder torra efter en jobbig dag, Trygghet tror jag det kallas och fyfan vad underbart det är.
Jag vill gå hem. Idag orkar jag inte mycket, tröttheten har övertaget. Sitter inne i min bubbla och lyssnar på musik. Thåström blandat med Winnerbäck och Melissa Horn. Försöker hitta några jobb att söka, men jag har redan sökt allt jag har en chans till. 30 minuter kvar till ett möte, sen går säkert sista tiden snabbare.
Timmarna här på Sunan känns som en evighet. Samma visa varje gång. Loggar in på dom olika sidorna för att kolla lediga jobb, allt är klart på kanske 40 minuter. Sen sitter jag bara av tiden. Tacka fan för att man inte satt fast i ett fängelse för jag skulle ju bli galen. Så mycket tid till att inte göra någonting alls.
Det är fredag idag, men det kvittar. Helgen kommer bli lugn och jag har inte ett smack bestämt förutom jobb på söndag och kanske utgång på kvällen. Mitt konto tillåter inga roligheter den här helgen. Känns som en evighet tills pengarna kommer in igen. Jag undrar hur länge man behöver springa runt i dom här onda cirklarna och leva som man gör. Utåt sätt ser säkert allting väldigt normalt ut, för er som läser bloggen, ser alla fest bilder. Men jag ska säga en sak, det kan lura den bästa. Absolut inte alla gånger, men ett fåtal gånger. Jag dagdrömmer ofta inuti mitt eget huvud många gånger för att orka med verkligheten. Det känns skönt under tiden, dom där minuterna - timmarna (?) betyder så mycket. Men det finns alltid en tid då man vaknar upp från den bubblan och då är det oftast ett hårdare slag på käften än innan.
Det ska bli skönt att börja plugga på distans även om jag är livrädd, ta tag i mitt liv. Ordna upp bland mina hinder. Att det kan kännas så läskigt och få mina ben att skaka gör mej irreterad, men hela den här grejen med att plugga är helt ny för mej. Det var så länge sen jag satt i skolbänken, men jag antar att det blir annorlunda den här gången. Trots det att jag kommer ta det väldigt lugnt i början, läsa på halvfart och ha det på distans blir jag rädd för jag vill så gärna fixa det. Jag ska fixa det! Måste göra det.
Tiden går så fort och det är snart 4 månader sen jag flyttade tillbaka till Stockholm och mitt fina älskade hem. Under tiden har det hänt så ofattbart mycket i mitt liv och många gånger känns det som att jag bott här hela tiden vissa dagar. Det här har varit dom bästa 4 månaderna i hela mitt liv och jag är så lyckligt lottad att jag fick den här möjligheten. Att jag får bo tillsammans med en av dom människorna som står mej närmast och har mitt alldeles egna underbara rum. Min borg, där jag får vara precis som jag är, där jag får må precis som jag gör. Där jag kan skratta tills jag får ont i magen och där jag kan torka mina blöta kinder torra efter en jobbig dag, Trygghet tror jag det kallas och fyfan vad underbart det är.
Kommentarer
Trackback
