Det var ett par dagar sen jag tittade in sist och skrev några ord här men det har sin förklaring, som är privat. Allting har varit upp & ner sista dagarna med betong på ner. Livet kan ha en oanad vändning och just nu sitter jag bara och hoppas på det bästa. Hoppas på att det finns ett mirakel som kan väcka mej ifrån den här mardrömmen och tala om för mej att allt är bra. Att det inte finns någonting att oroa sej över. Att allt är i sin ordning.

I helgen har jag fått känna på hur det känns att dö och det har kännts så verkligt. Eller egentligen var det i fredags chocken kom. När själen lämnar kroppen och all känsel försvinner, för du ser att din kropp skakar och det bör göra ont att falla handlöst på ett golv, men det känns liksom inte. Det värker i varje centimeter utav kroppen, och ingen drog, alkohol, sömn eller vän får det att försvinna.

Jag kan inte minnas sen jag sist bara gått runt och gråtit såhär mycket non stop. Magen har har gjort så himla ont och när smärtan tar över gör det så ont att andas så man får kipa efter luften. Räddslan äter upp dej inifrån och det ända man kan tänka är på just det där. Plötsligt känns allting annat bara på låtsas, världen där ute finns inte och man lever med skräcken varje vaken sekund. När Sandra varit hemma känns det som om att jag fått en paus ifrån allting och jag har kunnat tänka på någonting annat för ett kort tag men så fort man är ensam igen kommer allting som en käftsmäll och det hugger till i magen av all ångest.

Jag säger det igen, finns det ett mirakel eller en gud så hoppas jag med allt att den är med mej. Räddslan har gjort mej så blind och jag har svårt att tänka klart eller ha kontroll över situvationen som jag annars nästan alltid har. Man famlar runt i det här mörkret alldeles svettig och vet inte vad som skall komma.

Utan mina vänner vet jag inte hur jag skulle ha tagit mej igenom dom här dagarna. Dom har lyssnat och uppmuntrat mej, funnits där och lyssnat ännu lite till. När man går igenom en kris märker man verkligen vem man kan våga lite på, vem som håller ens hand när marken man står på svajjar till och torkar ögonen torra igen. Nu har tamifanimej varit helt underbara! <3

Idag klädde jag på mej och lämnade lägenheten för en liten tur för första gången sen i fredags med undantag för en snabb vända till affären igår. Bästa vän stod och väntade på mej i Hornstull och vi köpte med oss en latté från seven eleven och tog en promenad till Högalidsparken. Slog oss ner på en bänk, rökte cigg efter cigg och lättade våra hjärtan för varandra. Det var skönt att komma ut ett par timmar. Få vila från helvetet mellan en kram och allt prat.

Snart tänkte jag försöka göra ett försök med att släcka ner datorn här och krypa ner i sängen för att sova. Vila ifrån allting för att sen börja på en ny vecka som startar med jobb första dagen. Det ska faktiskt bli riktigt skönt att gå till jobbet och tänka på någonting helt annat. En dags jobb och sen ledigt två dagar innan veckan avslutas med bara jobb. I börjar av veckan som kommer vet jag om jag kan vakna upp ifrån det här helvetet eller måste fortsätta leva med det för en tid. Tiden står stilla och just nu kan jag inte göra annat än vänta och räkna minuterna, hur förjävligt det än känns. Det hjälper inte hur mycket jag än gråter för det slutar inte göra mindre ont för det. Jag måste våga tro på hoppet som alla går runt och bär åt mej.