Det här är nog någonting jag kommer bära med mej resten utav mitt liv som ett väldigt fint minne även om jag idag lämnat det bakom mej. Men det var han som var anledning till att jag kom ut som gay för mina nära och kära och visade att det inte var farligt eller omöjligt.

Året var 2006 och jag hade sommarlov. Hade svårt att acceptera min egen läggning och jag ville inte erkänna att jag var gay utan jag printade in i mitt huvud att allt bara handlade om sex och att det skulle gå över när jag blev äldre.

Sent en kväll var jag inloggad på qx och träffade världens finaste kille. Vi skrev långa fina mail till varandra, började sms:a och pratade i telefon flera timmar per dygn. Även fast vi kom ifrån två olika världar blev jag aldrig ifråga satt eller dömd över hur jag levt mitt liv. Han frågade och lyssnade, intresserade sej men sa aldrig ett ont ord. Vi båda var unga och han bodde i Göteborg så avståndet gjorde det svårt för oss. Vi försökte ses en gång men då fick jag inte åka ner till Göteborg för min lilla historia om att träffa "Lisa" höll inte.. Jag minns att det regnade den dagen och jag låg i min säng med han i telefonen och vi båda grät medans regnet smattrade mot fönstret. Kändes som om världen var emot oss och att vi aldrig skulle gå ses. Samtalen fortsatte och allt blev bara ännu mera intensivt, jag åkte utomlands en vecka och vi sms:ade hela den veckan. Hade folk hemma i Sverige som gick och köpte kontantkort åt mej så jag kunde fylla på min mobil.

Sen äntligen kom dagen.. Mamma åkte bort en hel helg och då passade vi på när jag hade lägenheten för mej själv. Alla tågen var fullbokade så han tog flyget till mej och jag har aldrig någonsin varit så nervös i hela mitt liv som jag var då när jag åkte in till stan för att möta honom vid Arlanda tåget. Mina ben var som spaghetti och det kändes som om att jag skulle snubbla över mina egna fötter.

Men där kom han ut ifrån dörrarna i en vit t-shirt, shorts och en svart bag hängandes över axeln. Vi vågade inte krama om varandra och min käfft gick i 180 för att jag var så nervös. Vi åkte till slussen och tog buss 414, stod upp vid barnvagns platserna och allt kändes som en dröm. Hemma hos mej omfamnade han mej i sin famn och allting kändes så rätt och bra. Vi hade en hel helg tillsammans och allt var bara så perfekt att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Eftersom ingen av oss hade VISA kort på den tiden kunde vi inte betala över internet så när vi skulle boka en flygbiljett hem till honom funkade det inte, han fick inte tag på någon kompis som kunde hjälpa honom och jag hoppades länge att han inte skulle ge sej iväg eftersom mamma inte kom hem förens dagen efter.

Tyvärr ordnade allting sej och det var hemskt att vinka av honom vid arlanda tåget. Vi sa inte så mycket till varandra på centralen den eftermiddagen för båda tyckte att det kändes väldigt jobbigt och var ledsna. Men jag visste att någonting fint och bra hade börjat dom dagarna.

Vi träffades ett par månader och jag kom som sagt var ut med hans stöd för dom närmaste för att jag skulle lyckas ta mej till Göteborg. Vi fortsatte prata alla vår vakna tid i telefon och på helgerna flög eller tog vi tåget till varandra så ofta vi kunde. Vi försökte så länge det gick men med 50 mils avstånd var det inte lätt... Båda var unga, avståndet var långt och allt fick ett hastigt slut. Två år senare träffades vi igen och allting var sådär perfekt igen som när jag var 16 och dökär i honom, men i efterhand insåg jag att vi snarare fick det avslut och farväl vi aldrig kunde ta två år tidigare. Vi har hörts ett par gången under åren som har gått men nu var det länge sen och jag bär med mej det här som ett vackert minne i hjärtat. Jag har sparat alla flyg och tåg biljetter, dom flesta av alla sms ligger kvar i en gammal telefon och dom få bilder jag har är sparade på datorn. På något vis känns det skönt att ha allt det där kvar nerpackat och även om jag aldrig tar fram det så vet jag att det finns där.