Ribban ligger högt nu och jag är sätter så höga krav på mej själv att inte vet hur jag ska orka. På lördag ska jag på en jobbaudition och sälja järnet av mej själv i hopp om att få jobbet jag söker och saker och ting äntligen ska falla på plats. En jury på FLERA person ska jag stå framför och presentera mej själv för, fånga ett intresse och samtidigt berätta varför just jag ska ha jobbet. Många av er kanske tycker att det är lätt, men inte jag.. Inte någonstans. Jag är supernervös inför det här. För det första har jag en enormt stor scenskräck och har gjort EN redovisning på högstadiet efter mycket tjat för att lyckas på mitt betyg i svenska. Och för det andra är jag så förbannat trött på anställningsinterjuver så jag kräcks på skiten nu. Jag har sprungit på flera stycken i över ett års tid och aldrig riktigt kommit hela vägen fram.. Det tär på en, det tröttar ut och hoppet börjar svajja. Min glöd börja blekna ut och bli till aska.

Jävla dilema, jag har redan förbannat ont i magen inför lördag och funderar på att skita i att gå dit över huvudtaget men det kan jag inte heller göra. Jag måste övervinna min skräck och se till att kamma hem det här hur hårt ångesten än bultar på. För jag måste ha jobbet... Det skulle vara en lögn om jag sa att jag inte hade panik över det här med jobb för just nu håller allt på att gå rent åt helvete. Jag måste ha ett jobb.  Jag måste få in pengar till hyran och jag måste få komma igång igen för jag älskar att gå till min arbetsplats och ge järnet.

Hade jag bara fått komma till ett jobb och varit där i max en vecka och visat vad jag gått för i något jag tycker är roligt och kan vet jag att jag hade kammat hem ett anställningsavtal när jag slutat där.. För så har det alltid varit och jag är duktig på det jag gör.

Så många bollar i luften just nu och livet kunde varit bättre. Det är en väldigt trött Daniel som skriver de här och det ända han vill är att få lite lugn & ro, lite frid - en chans att andas ut. Men ibland är det för mycket begärt. Det är mycket som döljer sej bakom glad Daniel nu, han som skojar med, skrattar och ... Där finns ett djup, ett sår... Som vill bli läckt. Går det?