Det här är en sån där dag där jag bara vill skrika ut all min sorg, gråta lite och skrika ännu mer. Slå sönder något, spotta henne i ansiktet för alla svek genom åren och öppna käften och berätta vad jag känner. Visa att jag är någon, att jag är bra och att jag faktiskt duger även om jag inte är som honom. Ibland blir allting bara så jobbigt och mörkret jag ofta försöker gömma långt inuti i mej kommer fram. Kanske beror det bara på att jag snart har min födelsedag framför mej, eller en längtan inombords om att allt ska bli bra - det låter jag vara osagt. Men ont gör det.