...Klockan sprang bara iväg och helt plötsligt är det långt över midnatt, igen. Min sömn är så rubbad den bara kan bli just nu och hela min kropp skriker efter att få sova men ändå gör jag inte det. Varför? Jag vet inte. Snart kommer jag bokstavligen kolappsa om jag inte skärper till mej på riktigt.

Sandra och jag fastnade ute på balkongen medans klockan bara sprang iväg. Satt och pratade och hade det så himla mysigt, för ett tag ville jag bara sätta tiden på paus och sitta där tillsammans med henne hela natten. Se ljusen brinna ut och lyssna på hennes röst när hon pratar. Det är sanslöst vad jag älskar den människan och att jag kan bli så klok av att få ventilera lite med henne.

Nu... ja lovar! Nuu, stänger jag av datorn och borrar in mitt huvud i kudden. Väcklarklockan står ställd på 11 så hela dagen går inte åt helvet ändå!