I wake up in the morning. I´m lost all the time. I can hardly explain it. There are times when I´m fine. I wake up in the morning. And I get up from the couch. There´s a feeling of loneliness; a bad taste in my mouth. And though I´m trying to ignore it, it just won´t seem to go away. I have to find some new horizons. I have to find another way.

Väcklarklockan ringer och jag vaknar upp ifrån min dröm och dras snabbt tillbaka till verkligheten. En verklighet jag inte är allt för förtjust i just nu. Ångesten bultar på. Samma gamla vanliga skit. Jobb, pengar, jobb, pengar. Framtiden. Det är måndag morgon, första dagen i veckan. En kort vecka. Jag försöker minnas drömmen jag hade, men det är bara suddiga bider jag kommer ihåg. Men jag tror att det var något fint. Mina nakna fötter som sticker ut ifrån täcket är kalla och jag huttrar till - det är kallt. Jag letar efter någonting att dra på mej i mörket bland alla kläder på golvet. Hör ljud ifrån köket, hantverkarna är här igen. Undrar tyst för mej själv om dom kommer bli klara med köket idag så vi kan få lite ordning här hemma. Ligger och kramar om kudden ett litet tag till, är inte helt redo att ta tag i livet ännu. Den sena natten gör sej påmind och jag gosar ner huvudet i kudden, bara en liten stund till. Ögonlocken känns tunga. Mobilen ringer och det är Magnus Weideskog låt som spelas som ringsignal, de var det avgörande. Jag måste upp!

Godmorgon världen!