Jag hade en av mina bästa födelsedagar någonsin när jag fyllde 18 år, allting var perfekt och så fint gjort. Ett varmt minne som jag alltid kommer bära med mej långt in i hjärtat och som jag tar fram och tittar på ibland. Strax där efter bröt helvetet loss. Egentligen innan dess oxå fast då hade vi kontakt men det var mest bråk och hårda ord. En relation som ingen av oss mådde bra utav. Långa perioder har vi inte förstått oss på varandra. Snedstegen började för så länge sen.

Under många många månader har det varit tyst mellan oss och stundvis visste hon inte ens vart jag bodde. På ett och ett halvt år kanske har vi träffats så många fingrar min ena hand har. Pratat lite mera i telefon men mest har de varit praktiska saker. Oss, känslor och liknande har ingen vågat röra vid.

Jag kommer aldrig glömma eller förlåta. Aldrig.
Men jag skulle säga ljuga om jag sa att jag inte saknade de fina som finns där ibland.
Och ibland tittar den där lilla pojken fram igen och kan längta lite efter det då och då.

Men det kanske är dags att gå vidare? Vad vet jag..

Om vi någonsin får en relation igen så kommer den aldrig vara som den borde. Normal? Men det kanske får duga som det är om den dagen kommer. Idag är jag vuxen och kan göra mina egna beslut, bestämma själv. Allt har andra förutsättningar nu. Det finns inga måsten om jag inte vill. Vi är två vuxna människor. 

Två brustna hjärtan och en sorg. 

Nu pratar vi lite mera i telefon. Fortfarande rädd för att röra vissa ämnen men ändå mera än förut. Faktiskt skrämmer det mej lite gran, rädd för att bli besviken igen. Rädd för hur allt ska sluta. Jag har förändrats så mycket, men hon verkar oxå ha förändrats. Fast jag har min stolthet, min styrka att klara mej själv. Åren ifrån varandra har satt sina spår. Det finns fortfarande så mycket saker som hon inte kan förstå sej på. 

Jag vet inte vad ja ska göra faktiskt.  

Det finns en del band som aldrig går att bunta ihop igen.
Men är det på tiden att skapa nya band?