Jag kommer ihåg för flera år sen. Så liten och oskyldig man var nu i efterhand, säkert en aning naiv oxå. Men man trodde att man var så tuff. Hade precis upptäckt gaysajten sylvester och registrerat ett konto där. Varje natt när alla där hemma låg och sov satt man inloggad och en helt ny värld öppnades. Jag var inte ensam längre, jag kunde prata med tusen tals andra killar om jag så ville. Sylvester byttes ut mot Qx och jag kunde verkligen spendera flera timmar framför datorn. Allt var självklart i hemlighet och det tog lång tid innan jag ens vågade lägga ut en bild på mej själv. Rädd för att mammas gay kompisar skulle hitta mej. Allt var så spännande, magen pirrade och blicken for många gånger mot dörren så att jag aldrig skulle bli upptäckt.

Internet byttes snabbt ut mot verkligheten och jag fick många nya hemliga vänner jag träffade. Fåtal blev bara ett jävla ligg, andra vänner och vid 16 års ålder träffade jag min stora kärlek. Sen fortsatte allt bara.. Fortfarande minns jag allting så tydligt samtidigt som det känns som om att det var ett helt annat liv och jag var en annan människa. Sitter på så mycket erfarenhet av livet nu. Jag drogs in i en värld som då var väldigt spännande där jag kände en gemenskap som jag nu i efterhand hatar. Vad som var då i mina ynga år - Äldre killar, alkohol, fester, kickar och smutsiga förslag. Sökte ständigt och jämt efter en sann bekräftelse, som man då trodde att man fick. Tyvärr har jag väl alltid varit nyfiken på det förbjudna och farliga, utsatt mej för risker jag aldrig skulle ta längre för att komma åt det där som jag inte visste vad det var.. För jag blev aldrig nöjd eller tillräckligt tillfredställd, av livet.

Tonåren är kanske en av dom tuffaste perioderna och mina tonår skiljer sej nog mycket ifrån många andras svensson liv men det var ändå en härlig tid på något konstigt vis. Om man bortser från alla flyttar jag fick göra under några år. Mycket var bara på låtsas. Jag var så fri när jag bodde hemma och gjorde precis vad jag ville, det fanns inga gränser eller spärrar och sa någon åt mej skulle jag bara göra det 10 gånger värre. Hemma var det skit så självklart drog jag mej till mina nyfunna vänner istället. Det blev som en fristad. Där kunde jag leva ut.

Idag har jag sett baksidan av alla dom här åren och skulle inte för en sekund vilja gå igenom det igen. Mycket har såklart varit väldigt posetivt och bra givetvis, men långt ifrån allt. Jag är så tacksam för att jag redan i tidig ålder hade rejält skinn på näsan och sett livets andra sidor när jag kom in i det här. På ett sett tror jag att det har fått mej att klara av baksidan av allt. Det kan göra så ont i mitt hjärta när jag ser alla dessa unga pojkar med sina presentationer på QX som säljer ut sej själva till vilket i mina ögon är ett väldigt lågt pris. Jag vill bara krama om dom små liven och linda in dom i en stor fet morgonrock. Tala om för dom att dom inte behöver göra så för att bli accepterade.

Har blivit så avtrubbad efter att sett vad som händer på internet och verkligenheten. Tjejkompisar som blir helt till sej för att dom fått en gaykompis men i grund och botten är man ju bara samma människa. Fast man gillar killar. Skulle det vara något speciellt? Näe. Fortfarande samma människa men kanske bara vågar leva ut sitt rätta jag. Jag skulle aldrig kunna tänka mej att leva ett annat liv än vad jag gör, för det här är jag, men mycket som finns runt om i gay världen står jag inte för. Under ytan finns det så mycket skit. Riktigt white trasch. Men som jag skrev tidigare finns det mycket fint och bra oxå. Tyvärr glöms det bort lätt om man lever i den här bubblan, men ute ifrån ser allt så fint och perfekt ut.

Många gånger i mitt vuxna liv när jag blir uppraggad eller träffar en ny kille nu kan jag sakna dom där kickarna. Spänningen och pirret i magen. Det har liksom glömts bort på vägen och försvunnits. Som om att man redan kan det där. Man nästan vet vad som kommer härnäst. Vad dom vill. En stor kuk och vältränad kropp känns inte alls lika spännande eller angeläget längre för det ger mej nada, en trevlig bonus bara kanske. På krogen går jag oftast inte ut utan att ha minst en killkompis med som nödlösning. Som får agera pojkväns matrial om det kommer fram något äckel och kladdar. Det ända jag kan sakna är den lilla pojkens nyfikna känslor, jag en gång hade. Men det är väl så, allt har sin tid och jag börjar bli äldre och lever ett annat liv nu. Oftast känner jag mej som en äldre kille i en ung kropp.