Egentligen skulle jag väl vilja säga pass på den här frågan men jag ska fatta mej kort.

Min pappa är en person som jag nästan aldrig pratar om. Jag har inte träffat honom på minst 10 år och det man aldrig haft kan man inte riktigt sakna. Han var väl allt annat än snäll under mina första år i livet och jag har klarat mej bäst utan honom. Vet att jag ringde upp honom när jag var 15 år och att han skulle ringa tillbaka inom en vecka men det glömde han bort och då kände jag att det inte alls var viktigt för honom. Det var väl när jag var mindre som jag tyckte det kunde vara väldigt jobbigt när man såg vännerna umgås med sin pappa och inte jag, men idag vill jag inte ha honom i mitt liv.

Min mamma och jag har en väldigt speciell relation som jag knappt själv kan förstå och därför är det svårt att förklara den för andra. Hon har nog gjort så gott hon har kunnat men inte nått hela vägen fram och funnits där så som jag behövt. Svikit mej mer än någon annan människa gjort. Det är svårt för oss att hålla sams och vara tillsammans och dom två sista åren har det funnits långa perioder då hon inte ens har vetat vart jag bor. Idag pratar vi mest om ytliga saker kan jag känna och jag är tacksam så länge vi inte bråkar.