Det finns inte många ord jag kan eller vill säga om dagen som varit. Jag har varit hemma ifrån praktiken pga av anledningar som jag inte kan berätta om här i bloggen och lika så kommer det blir imorgon. Dagen har varit omtumlande på många sätt och vis må jag säga men som vanligt ska jag försöka hitta ett svar på alla dessa frågor jag har. Den här gången kanske det tar längre tid än vanligt för just nu känns allt som ett stort pussel som ligger utspritt över en stor äng med några småbittar som fattas. Ibland, men bara ibland ställer jag mej frågan hur mycket man ska orka innan man når botten? Men att ge upp är det sista jag tänker göra, utan problem är till för att löas och det kommer dom att göra även den här gången tids nog.

Vänner och bekanta har en tendes att sätta väldigt höga krav på mej ibland, att jag fixar allting, hittar en lösning, klarar allt - superman helt enkelt. Och givetvis är det jätte smickrande och jag önskar att det var så men även jag har sämre dagar då jag behöver en famn att få gömma mej i, några tröstande ord och en klapp på axeln. Men hur förklarar man det utan att söka uppmärksamhet och tycka synd om sej själv för de är det sista jag vill? När ens vänner och bekanta tror att det är på ett sätt men i själva värket så är det på ett helt annat sätt. Jag har min absolut närmastenärmaste vänner och dom kan läsa mej som en öppen bok om det krävs och det är jag evigtacksam för älsklingar men en dag som denna önskar jag att man slapp höra hur stark man är ifrån olika håll, att jag Daniel som gått igenom så mycket i livet fixar det här för det är ju ingenting, och givetvis är det med all välmening man får höra det, men det blir förmycket när jag inte alls delar dom meningarna just idag.

 
Vi hörs mera imorgon eftermiddag  !