Jag har alltid varit av den sorten att det spelar ingen roll ifall man ljuger om att man stuligt en fem krona eller mödrdat en människa, en lögn är alltid en lögn. Men finns det någonting som heter en "vit" lögn? Tex om man får en tröja i present och egentligen tycker att den är skitful men vet hur mycket personen har ansträngt sej för att köpa den här presenten, får man då använda sej utav en så kallad "vit" lögn och säga att den är fin och bara hänga in den i garderoben? Eller om en vän köpt nya byxor och är supernöjd och glad och fråga om ens åsikt och egentligen tycker man dom är skitfula, ska man då vara ärlig och säga det eller använda sej av en "vit" lögn?

Sen finns det ju dom här "vita" lögnerna som man enligt mej får använda sej av, hur man mår faktiskt. Alla människor har faktiskt inte med att göra hur man mår, utan det kanske är till för dom närmaste vännerna om man har en dåligt dag och mår kasst. Men då behöver man ju inte spela ut det och överdriva att allting är perfekt, utan håla sej lite neutral. Jaaa, det är svårt att veta vad som är okej och inte okej. Och blir det en lögn om man inte vill svara på en fråga om vad man gjort eller liknande, men ändå måste klämma fram ett svar som inte riktigt är sant? Självklart blir de det, men hur räddar man situvationen så att det då inte blir en lögn?  

Sen har vi det här med "svarta" lögner. När det absolut inte finns någon anledning till att ljuga. Har man gjort bort sej är det väl lika bra att stå för det man gjort så man kan reda ut det och prata om saken, än att det kommer fram veckor senare och man har ljugit om det. Saningen varar längst och vågar du stå för att du gjort bort dej för är det ju lättare att man tror på personen i frågan i framtiden om man faktiskt pratat ut om det än att det kommer fram veckor senare.  

Så uttrycket "Helldre sårad av saningen än lycklig utav lögnen" stämmer verkligen. Stå för det du gjort istället och är det en riktigt vän så finns förståelse där om det faktiskt finns en baktanke med varför du gjort som du gjort.