Jag började intressera mej för killar i väldigt tidig ålder men då var allting självklart super hemligt och ingen visste om det. Jag pratade inte med någon om det här! När man var på badhuset kunde jag tycka det var jätte intressant att kolla på alla andra killar och män. Beskåda dingelidongen som hängde mellan bena på dom och fyllas av en spänning och nyfikenhet men samtidigt äcklades jag utav mej själv fruktansvärt mycket. Det var ju så fel, killar och tjejor hör ihop, inte två killar och inte två tjejor - så är det bara! Jag mådde väldigt dåligt av det där och trodde hela tiden att det skulle gå över. Jag var bara lite nyfiken.. That´s it! Men jag nöjde mej inte med att bara titta på dom som var i badhuset.. Jag var aldrig med på idrotten men hade däremot inga problem med att göra dom sällskap inne i omklädningsrummet och titta på när dom duschade efter att dom haft idrott. Och det gjorde inte saken bättre.. Jag ville utforska mera. Jag minns att vi hade internet och jag surfade mej fram till sylvester och blev medlem där som är en community för HBT. Jag kunde sitta i timmar och bara titta på nakna killar! Efter det blev det QX som gällde efter några tips jag fått från andra medlemar. Det var väldigt dubbelt för även om jag tyckte allting var väldigt spännande och jag vill se mera så var det riktigt fel innerst inne. Jag var ju absolut inte bög, bara lite små nyfiken.

Tillslut kom dagen då jag förlorade min oskuld, allting kändes väldigt konstigt och jag vet inte om jag kan säga att jag gillade det utan jag mådde snarare väldigt dåligt.. Det var absolut inget big moment som jag kan tänka tillbaka på som något speciellt även om just den dagen förändrade hela mitt liv. Jag stängde in mej själv i min lilla bubbla och jag trivdes inte med mej själv för det var ju så fel. Jag var ju som sagt inte bög, utan bara lite nyfiken. Jag printade in det i mitt huvud så jag nästan själv började tro på det. Jag umgicks med folk som jag inte trodde skulle kunna acceptera mej för den, dom var alldeles för "tuffa" och böghatare. Hela mitt liv var väldigt rörigt med massa andra grejor än bara min upptäckt för killar just då. Allt är en liten dimman ifrån den tiden, men jag träffade olika killar hit och dit, blev medbjuden på fest utav dom "äldre" och presenterades för en värld som var helt främmande för mej - både på gott & ont. Även om jag inte accepterade mej själv så var det skönt att hänga med andra människor som kanske kände som jag. Men jag var fortfarande inte bög, jag hade bara sex med killar! Okey, det går inte ihop någonstans nu efteråt men då ville jag vara som alla andra och jag vågade inte ens tänka tanken på vad som skulle hända ifall det kom fram att jag gillade nakna killar. Jag hade några flickvänner till och från, men jag var aldrig kär utan det var snarare en täckmantel för att visa omvärlden att jag var vem som helst. Mamma hade vänner som var homosexuella men som dom var jag verkligen inte. Jag gillade ju inte killar på det sättet.. Som jag sa var det mycket som hände i mitt liv, både hemma, i skolan och med mej själv. Mina vänner var självklart ovetande om vad som pågick inne i mitt huvud fast jag önskade hela tiden att jag hade någon att prata med. Berätta för, men fortfarande så vågade jag inte.. Jag kommer ihåg att vi var inne i stan, mamma, jag, en vän till mej och hennes mammas så skulle vi gå och fika efter en midag vi ätit tillsammans. Vi hamnar av en slump på ett gay café utan att någon av oss visste om det och när jag väl inser det blir det ett jävla liv. Jag kunde ju inte sitta på ett gayställe, tänk om någon skulle känna igen mej och allting skulle komma fram. Så jag ställde till med värsta scenen om att vi var på ett gay café, här kunde vi ju inte sitta och det var ju faktiskt äckligt. Inte ville jag beblanda mej med såna människor. Vi drack upp vår latté fortare än kvickt och nästan kastade oss ut därifrån för att jag skyndade på allt. Jaaa gud vad rädd jag var då.

Jag tillbringade fler och fler timmar framför datorn på kvällarna jag var hemma och surfande på QX. Började chatta med olika killar och nån utav dom bestämde jag träff med och träffa, sa till mamma att jag sov hos olika tjejkompisar fast jag i självaverket var hemma hos någon jag träffat ifrån internet. Jag fick vänner, men dom var fortfarande inte som mina andra vänner. Jag levde ett dubbel liv då kan man nog kalla det. Jag var ganska splittrad och försökte få ihop allting utan att någon skulle få veta. Fortfarande hade jag väldigt svårt att acceptera mej själv, den jag var och jag sa hela tiden till mej själv att jag inte gillade killar, det fanns inga känslor inblandat. 

Sen hände någonting.. Jag träffade honom, min ungdomskärlek som vände rakt upp och ner på mitt liv. Som visade mej att det inte var fel med att vara bög. Jag började sakta med säkert trivas med mej själv och acceptera det. Det var till och med så att min mamma kom och frågade vad som hade hänt, sa att jag blivit som en helt ny människa. Att jag lyste av lycka och såg strålande ut! Han bodde i Göteborg så vi kunde inte träffas när som helst, men vi pratade med varandra i telefon flera timmar om dagen, jag smög ut om kvällarna så vi kunde prata så ingen hörde, vi chattade på msn och sen skulle vi äntligen ses. Allting kändes toppen efteråt och jag kunde faktiskt säga till mej själv att jag var bög, jag kunde tänka på killar utan att jag avskydde mej själv. Vi fortsatte och prata och jag hade nu bestämt mej för att berätta för mina närmaste vänner. En dag var med med Sanna i gustavsberg eftersom hon bodde där då, vi var i centrum och jag hade försökt säga någonting hela tiden vi varit med varandra, men orden fastnade bara i munnen på mej och jag började kallsvettas! Det gick bara inte.. Tiden tickade iväg och jag skulle hem igen, innan jag hoppar på bussen tittar jag på henne och säger att jag måste prata med henne nästa gång vi ses, kramar om henne och hoppar på bussen. Det dröjer ett bra tag innan vi ses igen, hon hör av sej mej jag hittade på att jag var upptagen eftersom jag visste att jag inte kunde prata bort det ifall vi skulle ses, hon visste att jag hade någonting att säga. Äntligen skulle vi träffas och jag möter upp henne efter skolan och vi åker in till stan.. Går på drottninggatan och ska lämna in hennes mobil på lagning när jag berättar för henne, jag var livrädd att hon skulle lämna mej och aldrig ens tittade på mej. Men så fel jag hade, jag fick dom finaste orden en människa kan få och jag hade äntligen någon att dela allting med. Jag pratade, pratade och pratade. Det var så skönt att få ur mej allting. Kunna berätta för någon om hur allt låg till. Ingen av mina "gamla" vänner som verkligen kände mej visste om att jag träffat någon så att bara få berätta allting betydde väldigt mycket. Visa bild och hålla på och fjanta sej och berätta minsta lilla grej som personen man gillar gjort eller sagt som man gör i början när man är ny kär. Även om jag hade fått lite vänner i gaylivet så var det inte samma sak som mina vänner som kännt mej länge, som jag hängt med och umgicks med. Hursomhelst var Sanna den första personen som jag kom ut för och det gick som ni precis läst hur fint som helst.

Jag och prinsen ville ju ses igen och nu var tanken att jag skulle åka till honom, först började jag ljuga för mamma om att jag skulle åka till en vän i enköping. Men tillslut orkade jag inte, jag fick ett jättefint stöd ifrån honom och jag bestämde mej för att berätta för mamma! Hon jobbade den kvällen och jag skrev ett låångt sms till henne och skickade iväg och bad henne att inte ringa upp. Hon svarade inte på sms:et heller och kvällen gick bara i snigel fart. Jag vet hur jag gick i hallen fram & tillbaka, fram & tillbaka med hans lugna röst i mitt öra som berättade att allting skulle gå bra.. Jag sitter på min röda dator stol vid skrivbordet, men jag kan inte koncentrera mej på datorn utan jag är hur nervös som helst. Jag hör hur nyckeln sätts in i dörren och vrids om och jag får nästan lite panik, jag sitter och darrar och är jätte nervös för hur mamma ska ta det. Hon kliver in och ser mej, kommer och kramar om mej och säger några få ord. Jag minns allting så väl.. Hon var hungrig och skulle ta en macka och en kopp kaffe, vi sätter oss i soffan i vardagsrummet och pratar. Jag berättar allting om killen, berättar ytterst lite om det liv jag levt och det går bra. Hon lyssnade, vi pratade och hon accepterade väl det ganska bra tycker jag! Nu när jag berättat för henne hade jag bestämt mej för att åka till Göteborg och träffa honom igen, oavsett vad hon tyckte. Nu fick hon lite på mej när jag faktiskt släppt en sån stor hemlighet för henne. Hon gillade det inte, men insåg nog att hon inte kunde göra någonting åt att jag åkte eftersom jag ändå oftast hade gjort som jag velat och skulle garanterat göra det nu när jag berättat. Det ända hon sa var att hon inte ville se någonting, att jag höll handen med en kille eller nått liknande framför henne. Det hade tagit väldigt lång tid för mej själv att acceptera att jag var bög, så hon behövde väl oxå få tid tänkte jag.. Och det fick hon oxå.. Dagarna efter var konstiga. Jag kände mej tom och hemligheten jag gått runt och burit på fanns inte längre. Det var som att gå runt i en liten dvala nästan, jag minns inte så mycket ifrån första veckan..  

Efter det gick det hur bra som helst.. Jag kände mej starkare än någonsin och accepterade mej själv så jag kände att det var dags att flera vänner fick veta om det. Och i efterhand frågade jag mej själv varför jag inte sagt någonting tidigare flera gånger. Jag har bara fått posetiva reaktioner och vänner har varit glada för att jag vågade ta steget och berätta. En del kunde nog även vara lite besvikna att jag inte sagt någonting tidigare för att dom velat vara där och stöttat och funnits där för mej med kampen att börja acceptera allting. Men allt har sin tid och man kan inte tvinga fram något sånt här, utan man måste verkligen få göra det när man själv är redo. I dagsläget vet dom flesta om att jag är bög, de finns person som jag inte pratar om det med som tex mormor men innerst inne vet jag att hon och dom andra vet om det även om ingenting sägs. 

När allting började komma på plats och jag kunde njuta fullt ut fick vi tråkiga besked i familj och strax därefter gick min morfar bort. Allt blev väldigt snurrigt och det var svårt att få allting att funka med prinsen, vi bodde 55 mil ifrån varandra och även om vi inte ville skylla på avståndet så fanns det där även om det var andra saker som gjorde att vi sa "hej då" till varandra oxå. Han kommer alltid vara räddaren i nöden för mej, den vackra prinsen jag en gång älskade så mycket. Men som allt i livet så har det sin tid och våra vägar gick skilda. Även om det tog flera år till det sista farvälet på riktigt en gång för alla. Jag har mycket att tacka honom för, en fantastisk tid men oxå upptäckten med mej själv. Taack, jag glömmer dej aldrig.. 

Idag har jag inga problem med min läggning, utan jag kan säga att jag är bög utan att ha nåra poroblem alls med det. Det var yttligare en stor sten som lossnade ifrån mej när jag vågade berätta det för min älskade kusin Sandra, nu efteråt önskar jag att jag hade gjort det mycket tidigare. Men man ska inte ångra någonting, utan jag behövde den tiden..