Bok tips !



Om en pojkes sjukdom och en hunds helande kraft 

Dale Gardner föddes för tidigt med missbildat huvud. Läkarna lugnar föräldrarna. Han är en frisk liten bebis och missbildningen kommer att försvinna. Vilket den gör, men endast för att ersättas av något mer oroväckande. 

Nuala och Jamie får ingen ögonkontakt med sitt lilla barn. Trots all stimulans utvecklas inte Dale som han ska. Han får specialisthjälp men lär sig inte att tala. Dale lever i sin egen slutna värld. Han får ständiga raseriutbrott och är stundtals fysiskt våldsam - det dagliga livet hemma hos familjen Gardner är mer eller mindre ett slagfält. 

Nuala, som själv är sjuksköterska och barnmorska, misttänker efter en tid att Dale är autistisk. Hon söker upprepande hjälp hos sjukvården i Skottland och först efter att remitterats till en specialist i Nottingham får föräldrarna diagnosen fastställd. 

När Dale är i femårsåldern besöker familjen släktingar som har två hundar. Till Nualas och Jamies stora förvåning börjar Dale att leka med hundarna. Efter besöket beslutar de sig för att köpa en hund. 

Och när en underbar golden retriever vid namn Henry kommer in i familjens liv förändras allt. Ett mycket speciellt förhållande utvecklas mellan Dale och Henry. Plötsligt kan Dale delta i aktiviteter som de flesta föräldrar tar för givna. Det kan vara allt från att ta ett bad till att säga "Jag älskar dig". Detta blir startskottet för Dales förändring till den charmige unge man han är idag. 

Dale är idag i tjugoårsåldern och planerar en framtid inom barnomsorgen. 

Nuala Gardner är sjuksköterska och utbildad barnmorska. Hon är mamma till Dale och Amy, som båda har autism. Hon bor i Skottland tillsammans med maken Jamie och barnen, och hunden Wee Henry såklart.



"Min vän Henry" är en mammas berättelse om sina två små barn och ett evigt kämpande. Jag kunde inte lägga ifrån mej boken och sluta läsa utan låg och sträckläste i två dagar och ville aldrig att boken skulle ta slut. Jag skrattade och grät om varannat och jag kan varmt rekomenderna boken vidare. Den berörde mitt inre och fick mej verkligen att tänka till många gånger. Det är rörande att se hur hon tar kämpar på med sina två barn samtidigt som hon har ett hem och arbete att ta hand om.  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0