Senaste dagarna har jag gått runt med ett magont och ett tvivel. Ett tvivel för hur jag ska hitta min styrka igen. Tycka vardagliga saker är roliga igen och hålla hoppet uppe. Och det vill inte försvinna. Jag hatar att jag är en känslomänniska och bryr mej om andra alldeles för mycket. Men jag skulle inte vara jag om jag inte gjorde det. Sen allt tjaffs med myndigheter hit och dit, skriva mail, ringa samtal och försök hålla ihop allt tar krafter från mej. Jag går runt med en trötthet och en oroa som inte bara försvinner, det hjälper inte hur mycket jag sover eller hur lite för den finns där alltid. Och just nu är jag extremt trött på allt. Hade jag fått så mycket hjälp som strul dom åstadkommer hade vi varit på ett helt annat plan för länge sen, de känns nästan lite små komiskt att tänka så. Utåt sätt ser allt som vanligt ut, men där inne känns det annorlunda ganska ofta. Jag klistrar på mej leendet, försöker vara mitt roliga, spontana och galna jag som aldrig bangar. Men egentligen är jag väldigt trött och rädd. Mina nära vet hur jag känner och det känns skönt, för dom behöver jag aldrig spela eller låtsas och försöker jag göra det ser dom igenom det på en gång. Dom får mej att må bra, får mej att tänka på annat och försöka ha roligt på riktigt. Tack!

Dagen har sett ut som jag precis beskrivit delar av mitt liv. Jag har suttit med telefonen fastklistrad i örat och pratat med olika personer. Skrivit mail och sökt jobb. Duschade, torkade i solen på balkongen och letade fram lite kläder. Ska sticka iväg och jobba några timmar om ett litet tag nu. Blir nog ganska lugnt på jobbet ikväll vilket kan vara rätt skönt. Hemma efter 21-22 tiden någonting. Då måste jag plugga, göra några uppgifter iallafall. 


Utan mina vänner hade jag inte klarat en sekund och jag älskar er så mycket.
Ni får mej att hålla ut, fortsätta att kämpa och orka med när allting känns jobbigt. Ni påminner mej om vem jag är när jag är ute på hal is och tänder ljuset som jag blåst ut när det är väldigt mörkt. Jag älskar er, allihop. ♥♥