Det gör Förjävligt ont och jag vet inte hur jag ska få bort det. Jag känner mej så jävla dum som lät mej övertalas och tro på allt jag fick höra. Men vart finns det? Jag ser det inte. Ibland kanske men ju längre tiden går tittar de fram allt mer sällan. De känns som om att jag blir slagen i magen gång på gång och skrattad rätt upp i facet. Har jag inte lärt mej någonting? Vavava? Tydligen inte.. Uppenbarligen tror du att du kan göra som du vill och så fort du visslar lite kommer jag springandes som en jävla råtta. Nä du, inte igen, inte en enda gång till. De mest skrattretande är att jag inte vet om du förstår vad du gör eller om du är så jävla egocentrerad och bara tänker på dej själv. Jaa, de skulle ju inte vara första gången då. Vi har haft mångamånga fina stunder men de mesta känns förstört nu. Klart som fan att det gör mej ledsen och att det svider, men jag ska skaka av mej skiten för att sen bli lika iskall tillbaka. Det kommer bli svårt för det är inte jag egentligen men jag måste.