Jag känner hur allt sakta men säkert börjar falla så fort hon hör av sej men den här gången sätter jag ner foten och säger nej innan det hinner hända. Som alltid, varje gång, kommer den där bultande ångest tillbaka. Dom ständiga frågorna ifall jag gjort rätt eller inte. Men jag vet att jag gjort rätt. För jag hade gått under ifall jag inte lämnat den tiden bakom mej. Lämnat henne. Hon kan få mej så förbannat jävla svag, bara genom ord och så vill jag inte ha det. Mitt liv går bra nu och jag tänker fortsätta låta det göra det, utan att ha henne i det. Jag vill må bra och det kan jag inte göra ifall hon finns där. Vänligt men bestämt tänker jag avsäga mej all kontakt som funnits framöver. Om man nu kan räkna kontakt mellan två människor om det skett 2-3 gånger under 11 månader. Aldrig mera vill jag höra hennes ord, se hennes ansikte eller bli påmind om alla jävla svek under åren som gått. Mitt hopp om att vi skulle få en normal relation försvann för mångamånga år sen, och det har jag lärt mej att leva med och acceptera. Och i ärlighetens namn är jag inte speciellt ledsen över det för hur kan man sakna någonting som man bara upplevt som något negativt

En sak kommer aldrig ensam och jag hade en halv kass natt på jobbet. Men jag lär mej av mitt misstag och kan garantera att det aldrig mera kommer upprepas. I grund och botten är jag bara människa och lär mej varje dag. Så nu är det nya tag som gäller och duschen väntar snart på mej för att sen åka till jobbet.


Låt mig krama dig hårt,
kyssa dig bara i smyg.
Se hur du ler lite grann.
Ingen vet om att det är vi.
Ingen ser att du håller min hand,
kramar den lätt lite grann.
Och när du ler växer något i mig,
det är kärleken till dig!