Släppte henne för nära, blottade små delar av mej själv igen. Saknaden satte fart efter det omöjliga. Hoppet tändes. Ingenting har förändrats. Det är samma människa, jag är någon annan. Önskar att jag kunde glömma bort henne, glömma bort att vi träffades. Jag mådde så bra innan det. Det går inte att förlåta och det går inte att glömma. Dom halvdana försök att hjälpa räcker inte till. Egentligen är det som förr. Blod är inte tjockare än vatten. Jag vill vara likgiltig och inte känna någonting, men inte ens det kan jag. Men vem har sagt att det ska vara enkelt?