En del är så ensamna och andra har en fin familj eller vän som är där och hälsar på. Det märks på en gång vem som har vad. Osynligheten och ensamheten syns i vissas ögon direkt kan jag tycka. Och lyckan och glädjen i andras. Men ändå delar dom alla en sorg eller vad man nu kan kalla det. - Åldrandet eller sjukdomen som tar död på dom. Jag kan tycka det är så sorgligt om dom ensamna, kanske är det här deras sista hem och tid i livet och ett litet litet besök från någon skulle uppskattas så mycket. Samtidigt har inte jag rätten att dömma, tycka eller tänka för jag vet faktiskt inte hur person var när han/hon var frisk. Kanske var det en riktigt elaka häxa eller världens mest underbara. Det vet inte jag.. För många förändras åt båda hållen när dom blir sjuka. Har jag fem minuter över och någon av mina tanter eller farbröder är vakna stannar jag alltid hos dom och pratar om dom vill det. För mej kanske det bara är fem minuter, men för dom kan det vara en evighet. I vissa fall vet man aldrig hur morgon dagen ser ut.

Morfar hade alltid mycket besök och för mej var det jätteviktigt att vara med honom den sista tiden. Dels för att jag visste hur mycket det betydde för honom men jag ville det även själv. Han var en fin man, min morfar. Om man förstod honom. Vilket jag inte alla gånger gjorde och inte när jag var yngre. All min lediga tid var jag där hos honom, ibland bara någon timme och ibland längre stunder. Vissa dagar minns jag mer än andra. Det var otroligt tungt och jobbigt att se honom sista veckorna, se hur han led men ändå kämpade på. Men jag är glad att jag fick vara där hos honom, hans sista tid.

Vi har inte alltid stått varandra sådär nära utan vi har bråkat något förjävligt, jag och morfar, men på senare år när jag förstod ett och annat blev han allt viktigare för mej. Jag kan önska nu i efterhand att jag hade lyssnat mera på honom när jag var yngre och förstått hans kloka ord så som jag gjorde när jag blev lite äldre. För han hade mycket bra att säga.........